Både Tiger och Blaze har väldigt mycket driv när de spårar. Tiger har spårat betydligt mer än Blaze och förut har jag tänkt att jag inte ska påverka honom i spåret och låtit honom irra runt och kasta från sida till sida. Genom kursen har jag lärt mig under vilka förhållanden spåret uppmuntrar hunden till att hålla sig rakt och i spårkärnan och på så sätt lyckats förstärka det beteendet. Jag har även bromsat och stannat hundarna på ett sätt som inte visar vart spåret är. I början så bromsade jag men släppte inte på trycket, då kunde hundarna mer eller mindre bara luta sig på linan och hitta tillbaka till spåret. Nu bromsar jag, släpper efter på linan och sen får de hitta tillbaka på egen hand. Jag låter dem inte komma mer än en kroppslängd bort från spåret nu när de är så oerfarna.
Tiger har utvecklats snabbare än Blaze då han har mer erfarenhet av spår, men samtidigt har han en förstärkningshistorik med att spåra på ett icke önskvärt sätt. Något som har gjort stor skillnad för båda hundarna är vår start- och slutrutin. Jag har haft problem med båda två att de börjar och fortsätter spåra när jag inte vill, de är så ivriga och vill aldrig sluta. Nu har jag blivit tydligare med dem genom att leda dem i halsbandet och knäppa om linan. Jag matar dem även till och från spåret. Om jag inte håller i dem så skulle de definitivt sätta ner näsan och spåra, men de drar mindre och mindre för varje gång och framför allt avsluten börjar fungera riktigt bra.
En stor skillnad från hur jag gjort tidigare är hur jag bygger värde för föremålen. Tidigare har jag tränat markeringen separat, vilket har tagit mycket tid för att bygga ett sådant högt värde att spårandet inte tar över. Tiger har haft föremål i spåret tidigare, men inte Blaze. Nu har jag lagt in ett start- och slutföremål väldigt tidigt. Jag lägger korvbitar på dem, precis som på mina targets (fast lite fler). Medan de äter går jag fram och matar dem för att uppmuntra ett läggande. Jag tycker det här fungerar riktigt bra (Tiger la sig glatt i blött gräs igår!). Snart tar jag bort godbitarna och skyndar mig fram för att mata när de stannar vid föremålen.
Det Blaze har haft svårast för med denna metod är att han gärna "letat" godbitar istället för att spåra rakt fram till dem. Det har blivit bättre och bättre för varje gång och igår när vi spårade så gick han klockrent. Poletten har trillat ner och han spårade rakt och metodiskt i spårkärnan. Tanken är inte att han alltid ska behöva spåra rakt, vissa spår kräver att han kastar och jobbar mer, men nu när han är oerfaren vill jag bygga värde i att ligga i spårkärnan där doften är som hetast.
Tigers svåraste problem är hans fart. Han vill bara springa, springa, springa. Ju mer jag håller emot, desto mer drar han. Det här är sant med båda hundarna, men om jag lättar på trycket på Blaze så går han snabbt i normalt spårtempo medan Tiger fortsätter fram snabbt om än något långsammare. Tiger blir även väldigt uppjagad av att bli bromsad när han går bort från spåret. Jag försöker lätta på mitt dödsgrepp, men linan är så svår att hålla i att jag inte kan stanna honom om han accelererar och därför kan jag inte lätta på trycket så som jag skulle vilja. Igår bestämde jag mig därför för att spåra i mitt gummerade påvis-koppel (de har ändå inte lång lina ännu) och det gjorde underverk!
Jag kunde inte tro mina ögon, han travade lugnt genom spåret!!! (ny gummerad spårlina ska införskaffas)
Då och då när jag spårar så bestämmer jag mig för att blunda igenom spåret och bara följa. På så sätt vet jag att det inte är jag som påverkar hur de spårar och att de verkligen kan spåra på den svårighetsgraden själva. När jag ser att de klarar av den nivån vi är på så kan jag tryggt öka svårighetsgraden. Jag har blivit noggrannare med att bara ändra en svårighet i taget. T.ex. igår så ville jag öka avståndet mellan Blaze's targets, men jag ville ännu hellre ge honom lite mer lina. Han kunde få lite mer lina, men inte så mycket som jag tänkt och missade därför flera targets i första spåret. Hade jag både ökat avstånden och gett mer lina så hade jag inte vetat vad det var som gjorde det för svårt och hade behövt ett till spår för att reda ut det.