Jag och hundarna ska cruisa fram i vår bil och träningsmotivationen är på topp igen. Jag håller tummarna för att Tiger ska slippa sitt kortison och att vi ska kunna anmäla oss till en rallylydnads tävling snart. Han kan så många skyltar även i de högre klasserna och vi börjar äntligen få till hans aktivitetsnivå. Mycket bus och snabba belöningar för att sen ta en mycket kort paus för att varva ner och efter det utmana och köra länge utan belöning (gärna hela banor eller bara belöna lite tråkigt vid kritiska ställen).
Idag har jag fixat med billån och i nästa vecka eller veckan efter det så har vi äntligen vår bil! Jag och hundarna ska cruisa fram i vår bil och träningsmotivationen är på topp igen. Jag håller tummarna för att Tiger ska slippa sitt kortison och att vi ska kunna anmäla oss till en rallylydnads tävling snart. Han kan så många skyltar även i de högre klasserna och vi börjar äntligen få till hans aktivitetsnivå. Mycket bus och snabba belöningar för att sen ta en mycket kort paus för att varva ner och efter det utmana och köra länge utan belöning (gärna hela banor eller bara belöna lite tråkigt vid kritiska ställen). För Blaze ska vi nu satsa på ställande, läggande och därefter finputsa på fria följet. Hans ställande börjar verkligen ta sig och det märks att läggandet inte fått lika mycket uppmärksamhet och går lite saktare. Men han är verkligen grym att träna med och med möjligheten att träna i mer utmanande miljöer hoppas jag att även vi snart är redo för lydnadsklass 1. Jag har en massa idéer för helhetsträningen som jag hoppas få prova snart och med sikte på tävling så kommer vi lägga in en högre växel i träningen nu!
0 Comments
Denna vecka var jag ledig fredag till söndag och bestämde mig för att ha lite mini-semester. Vi kickade igång på torsdag kväll med lite räddningssök. Tiger får göra några skick mest på skoj medan jag försöker ha lite mer tanke bakom Blaze's träningspass eftersom han ska tävla i sök i framtiden. Blaze är en naturlig skallmarkör och tycker att söket är den bästa leken som finns där man får belöning för att skälla på folk. Även om han ska hålla på med skogssök i framtiden så är det otroligt nyttigt för honom att träna bland bråte och maskiner. Vi tränar mycket balans och "Dog Parkour" för att stärka honom i miljöbiten, men det är väldigt svårt att få honom att försöka det där lilla extra. När han söker så är han så uppe i varv och så motiverad att hitta figgarna att han inte tänker lika mycket och tar sig fram med gott självförtroende. På fredagen begav vi oss norrut till Skuleskogen nationalpark. En alldeles perfekt dagstur men om man vill så kan man spendera flera dagar där. Vi tog den populära rundan till Slåtterdalsskrevan och fortsatte sedan ner och begav oss tillbaka längs med Höga Kustenleden. Det var väldigt fint och en rolig upplevelse för mig och hundarna. Däremot så var det mycket klapperstensfält och med låga hikingskor, rätt så tung ryggsäck för en dagstur (ville prova lite vikt i nya ryggsäcken) och en dragande liten Blaze så var det väldigt tufft för fotlederna. Jag känner mig inte så sugen på att gå sträckan igen även om jag skulle tejpat fötterna, men har man inte varit där så tycker jag man kan åka dit. Lördag morgon så var vi alla rätt så möra. Framför allt Tiger som haft det lite värre med polyartriten senaste tiden p.g.a. hans allergi. Så jag bestämde snabbt att det inte skulle bli någon längre tur och att vi skulle vänta tills eftermiddagen innan vi begav oss. Vi åkte till Indalsdeltat där det ska gå en stig till Smacken badet där vi bara kunde sitta och ta det lugnt i solen. Härligt och väldigt lagom. Däremot så var det flera långa galler hängbroar över vattnet som Tiger tyckte var väldigt läskiga att gå över så vi åker nog inte dit igen. Det finns fler fina stränder vi kan åka till istället. Det var väldigt trevligt för hundarna att vara där då det var sandbotten och väldigt långgrunt så de kunde gå ut långt och fortfarande bottna.
Idag har hundarna nästan bara sovit och jag har knappt sett Tiger som gillar att sova under sängen ;) Så jag begav mig iväg utan hundarna med en kompis till Selångers marknad och köpte god ost, sen sov jag gott någon timme på eftermiddagen jag också. Nästa vecka är jag ledig onsdag till fredag och då blir det lydnadsträning på agendan. Det ekar tomt på bloggen, inte för att vi inte gör något utan för att min dator börjar bli lite till åren och det tar alldeles för lång tid att redigera och ladda upp filmer för att det ska vara värt det. Tyvärr blir det inte lika organiserad träning när jag inte har bloggen att strukturera upp allt i. Det stora som hänt är att jag har tagit körkortet och snart får vi hem en bil. Den kommer alldeles lagom till semestern i september som jag planerar att spendera med att träna hund. Jag hoppas kunna köra igenom Susan Salo's jumping foundation program med Blaze och få till massor av behövlig passivitet- och störningsträning på brukshundklubben. Det ska bli SÅ skönt att äntligen komma igång med lite "riktig" träning igen. Vi har haft lite otur med skador sista månaden bland annat glasbitar i trampdynor och tår som dragits ur led. Som tur var inga allvarliga skador och för tillfället *peppar peppar* går det bra. Jag har bestämt mig för att ta tag i bloggandet igen (men utan träningsfilmer) för att få till strukturen och motivationen igen.
Idag fyller lilla Blaze 2 år!
Tänk att han redan hunnit bli så stor. Igår kom vi hem från vår resa till Stockholm och Uppsala så därför tar vi det bara lugnt och födelsedagsfirandet får vänta. Men på lördag ska vi ut och premiärspåra med den nya, fina och röda spårlinan som kom förra veckan :D I fredags var Tiger på UDS hos sin ortoped Pia Gustås. Det var jätteroligt att träffa Pia och det kändes jätteskönt att låta henne gå igenom honom igen. Hon tyckte att han tog ut alla rörelser fritt, han är välmusklad och i fin form. Han har ont i tårna, framförallt på framtassarna. Han är lite öm i ländmuskulaturen och höftböjarna. Hon är övertygad om att smärtan i rygg- och höft-muskler beror helt på smärtan i tårna. Hon var lite förvånad över att han var så himla fint musklad med tanke på hans reaktion i tårna och hon tror det beror på all träning vi gör. Jag lägger många timmar per dag på rehab med Tiger och vi har lagt om många vardagliga saker för att anpassa oss. Trots det rör vi oss i snitt 2 mil per dag, skrittar minst 40 minuter och han rör sig mycket lös och leker med Blaze. Han tränar dessutom flera hundsporter och mycket proprioception. Nu står han inte på någon medicin men det ska vi ändra på och han ska få Cartrophen regelbundet från och med nu. Det ska ta bort den lilla molande värken han har i tårna och han kan förhoppningsvis orka ännu mer. Efter besöket i Uppsala så stannade vi i stan och träffade min bror, mitt under studentfirandet. Efter det åkte vi vidare till Stockholm och hälsade på min mamma som vi bodde hos under tiden vi var i där. Blaze och jag hann även med en helkväll i Vasastan med min kompis Karin. Jag är riktigt imponerad av framförallt Blaze som inte är lika van med storstan som Tiger är. De skötte sig väldigt bra, sista dagen var Blaze lite grinig när vi var på centralen och mullrade åt en hundrädd person som stirrade på honom, men annars har allt gått bra. Vi åkte tåg till Uppsala och hade bilskjuts hela vägen till Sundsvall. Eftersom det var så fint väder så stannade vi till i Ockelbo för att hälsa på Tigers uppfödare Annika Kjellén. Det var jättetrevligt att träffa henne, det var alldeles för länge sen. Det är hon som tagit alla fina bilder som är med på bloggen idag. Här under är det jag, Tiger och hans mamma Hope. Nu är det juni och snart har det gått ett halvår på den nya året. Det är ett perfekt läge att stämma av målen jag satte i början av året och se vart vi ligger. Jag vet redan att vissa mål kan vara lite tajta att hinna med. Den stora anledningen till det är brist på körkort. Mitt mål var att jag skulle göra mitt bästa för att lägga tid på körningen och det har jag verkligen gjort. Något jag inte räknat med är att körskolans schema skulle vara fullt nästan 2 månader i förväg när sommaren närmade sig. För mig som får mitt schema mindre än en månad i förväg finns det ingen chans. Trots det har jag kommit väldigt långt och ska köra två lektioner till innan vi bokar uppkörning. Den ena lektionen är imorgon, den andra får jag ta när det kommer en avbokning som passar i schemat. Jag blir lätt frustrerad över det här, jag vill bara ha mitt körkort som behövs till så många praktiska saker för min vardag och för hundträningen. När jag känner så, försöker jag tänka att jag ändå inte har råd med en bil den här månaden så det gör ingenting. Eftersom körkort och bil inte kom till våren utan troligen till sensommaren så tappar jag några månader där jag kunde jobbat på de mål som kräver att jag är på brukshundklubben, tävling och vallningen. Så hur såg målen ut för grabbarna?
För Tiger och hans mål har det gått riktigt bra. Aktivitetsnivån har blivit betydligt bättre, men vi har en lång väg kvar att gå. Han ska nu få köra igenom alla övningar i Bridging the Gap - kursen som jag går som observatör på. Där är det fokus, störnings- och helhetsträning som jag ska lägga krut på. Utöver lite högerhandling har jag inte jobbat särskilt specifikt med rallyn. Han kan det mesta bara han inte går för högt i aktivitetsnivå, så där lägger vi fokuset just nu. Specialsöket har gått bra men har fått vila på sistone. Han har gjort enklare sök utomhus. Tricks har det blivit litegrann av men där ska jag skärpa till mig. Vallningen är på grund av bilbrist = noll. Spår är väl där jag inte trodde vi skulle göra så mycket eller lyckas särskilt bra. Men tack vare spårkursen har båda hundarna kommit riktigt långt med sina mål och lydnaden har faktiskt fått stå tillbaka sista månaden för spårandet. För Blaze som hade lite fler mål uppsatta, det är där jag känner att året kanske inte räcker till. Men det gör ju ingenting egentligen, bara att pricka av nästa år istället ;) Lydnaden har definitivt gått framåt även om vi har en bra bit att gå ännu. Fokus närmaste tiden är detalj-pet i fotgåendet och att bygga en riktigt bra förståelse för positionen. Bilbrist betyder att tävlingsmiljö-träningen och vallningen uteblivit även för honom. Med hundmötena har vi gjort enorma framsteg sen vi bestämde oss för att satsa på BAT:andet och där är jag väldigt nöjd. Hanteringsträningen och figurantintresset har vi tränat med andra människor när vi kunnat. Hanteringsbiten känner jag går framåt men så himla sakta, även om jag tränar det flera gånger i veckan. Det går inte att stressa fram något utan det viktiga är att han känner sig trygg. Jag får peta, öppna munnen, titta i öronen utan problem, hans stora skräck nu är tassarna och kloklippningen. Spår har som sagt gått framåt väldigt bra. Då kommer vi till agilityn med högt satta mål för året. Det är här jag tror det inte kommer räcka till, mitt modifierade mål är hoppteknik (köra igenom Susan Salos foundation program) och att påbörja handlingen i form av FW från Susan Garretts kurs. Därmed släppa på att göra klart FW- och BP-delen. Allt som allt så tycker jag faktiskt att vi har lyckats ganska bra hittills. Vissa saker kan jag inte styra över och de försöker jag släppa. Med Tiger har jag glidit bort ifrån målen och måste fokusera om så vi når dem och för bägge hundarna ska jag få till mer tricksträning.
Förra veckan fick vi hem två roliga paket. Det första var från Dogmania och innehöll en ny klövjeväska till hundarna. Tidigare har vi använt Trixie Trail Pack. En bra, billig klövjeväska som var lite för lång för Blaze och som har börjat gå sönder. Jag funderade på om jag skulle köpa en klövjeväska från Snowdogs, men bestämde mig för att avvakta med att köpa den då den kostar en hel del. Jag tittade på en Kyjen, men deras modell med lite större väskor fanns det ingen möjlighet att fästa ett koppel i. Då hittade jag Hurttas nya klövjeväska. Den finns tyvärr bara i två storlekar och jag var lite rädd för att Small skulle vara för liten och att Medium skulle vara för stor. När jag mätte hundarna verkade det ändå som att Small skulle fungera utmärkt för båda. När jag öppnade paketet blev jag lite chockad över hur liten selen som väskorna var fäst på var. Men efter att jag ställt ut den så satt den faktiskt riktigt bra och det fanns mån för att ställa ut den ytterligare. Mag-kudden på den andra mag-bandet är dock så liten att den får anses vara något symbolisk. jag gillar att väskorna är stora så att de inte blir för små för mina hundar, men har man en liten hund kan jag tänka mig att väskorna känns för stora. Hållbarheten kan jag inte uttala mig om ännu, men det märker jag snart då den används rätt så flitigt. Väskan är relativt lätt att ta av, men inte lika lätt att sätta på igen. Det går att göra relativt snabbt när selen inte sitter på hunden, men annars känns det väldigt svårt. Det jag reagerade mest på var att knäppena kändes små för mina killar och ringarna man skulle fästa kopplet i var en tunn liten plastbit. Mina hundar kan dra litegrann, men de kastar sig inte i någon impuls mot bilar etc. Hade jag haft en hund över 10 kg som kastar sig mot saker eller som sticker om den kom loss hade jag inte vågat fästa kopplet i ringarna. Hittills har ringarna överlevt några busryck från mina hundar och seg dragandet från Blaze, så de är kanske hållbarare än de ser ut. Det andra paketet kom från Arrak Outdoor och deras softshell väst i XXS. Den är definitivt stor på mig, men det känns inte som att jag drunknar i den. Den är riktigt bekväm och jag gillar fickorna. Supernöjd! Här kommer en bild på Blaze i klövjeväskan (jag upptäckte efteråt att väskorna sitter bak och fram :P) och en träningsvideo där jag har västen på mig. Nu är det sjätte och sista veckan som spårkursen är igång. Jag tycker att det har fungerat väldigt bra att gå som observatör och jag har lärt mig massor med nytt och fått inspiration till träning. Det är en månads paus till fortsättningskursen som jag bestämt att vi kommer att gå (observatörsplats igen). Jag tycker att pausen är bra, snön låg nämligen kvar så länge att vi behöver mer tid för bygga en stabilare grund innan vi går vidare till nästa steg (och mer gräs). Både Tiger och Blaze har väldigt mycket driv när de spårar. Tiger har spårat betydligt mer än Blaze och förut har jag tänkt att jag inte ska påverka honom i spåret och låtit honom irra runt och kasta från sida till sida. Genom kursen har jag lärt mig under vilka förhållanden spåret uppmuntrar hunden till att hålla sig rakt och i spårkärnan och på så sätt lyckats förstärka det beteendet. Jag har även bromsat och stannat hundarna på ett sätt som inte visar vart spåret är. I början så bromsade jag men släppte inte på trycket, då kunde hundarna mer eller mindre bara luta sig på linan och hitta tillbaka till spåret. Nu bromsar jag, släpper efter på linan och sen får de hitta tillbaka på egen hand. Jag låter dem inte komma mer än en kroppslängd bort från spåret nu när de är så oerfarna. Tiger har utvecklats snabbare än Blaze då han har mer erfarenhet av spår, men samtidigt har han en förstärkningshistorik med att spåra på ett icke önskvärt sätt. Något som har gjort stor skillnad för båda hundarna är vår start- och slutrutin. Jag har haft problem med båda två att de börjar och fortsätter spåra när jag inte vill, de är så ivriga och vill aldrig sluta. Nu har jag blivit tydligare med dem genom att leda dem i halsbandet och knäppa om linan. Jag matar dem även till och från spåret. Om jag inte håller i dem så skulle de definitivt sätta ner näsan och spåra, men de drar mindre och mindre för varje gång och framför allt avsluten börjar fungera riktigt bra. En stor skillnad från hur jag gjort tidigare är hur jag bygger värde för föremålen. Tidigare har jag tränat markeringen separat, vilket har tagit mycket tid för att bygga ett sådant högt värde att spårandet inte tar över. Tiger har haft föremål i spåret tidigare, men inte Blaze. Nu har jag lagt in ett start- och slutföremål väldigt tidigt. Jag lägger korvbitar på dem, precis som på mina targets (fast lite fler). Medan de äter går jag fram och matar dem för att uppmuntra ett läggande. Jag tycker det här fungerar riktigt bra (Tiger la sig glatt i blött gräs igår!). Snart tar jag bort godbitarna och skyndar mig fram för att mata när de stannar vid föremålen. Det Blaze har haft svårast för med denna metod är att han gärna "letat" godbitar istället för att spåra rakt fram till dem. Det har blivit bättre och bättre för varje gång och igår när vi spårade så gick han klockrent. Poletten har trillat ner och han spårade rakt och metodiskt i spårkärnan. Tanken är inte att han alltid ska behöva spåra rakt, vissa spår kräver att han kastar och jobbar mer, men nu när han är oerfaren vill jag bygga värde i att ligga i spårkärnan där doften är som hetast. Tigers svåraste problem är hans fart. Han vill bara springa, springa, springa. Ju mer jag håller emot, desto mer drar han. Det här är sant med båda hundarna, men om jag lättar på trycket på Blaze så går han snabbt i normalt spårtempo medan Tiger fortsätter fram snabbt om än något långsammare. Tiger blir även väldigt uppjagad av att bli bromsad när han går bort från spåret. Jag försöker lätta på mitt dödsgrepp, men linan är så svår att hålla i att jag inte kan stanna honom om han accelererar och därför kan jag inte lätta på trycket så som jag skulle vilja. Igår bestämde jag mig därför för att spåra i mitt gummerade påvis-koppel (de har ändå inte lång lina ännu) och det gjorde underverk! Jag kunde inte tro mina ögon, han travade lugnt genom spåret!!! (ny gummerad spårlina ska införskaffas) Då och då när jag spårar så bestämmer jag mig för att blunda igenom spåret och bara följa. På så sätt vet jag att det inte är jag som påverkar hur de spårar och att de verkligen kan spåra på den svårighetsgraden själva. När jag ser att de klarar av den nivån vi är på så kan jag tryggt öka svårighetsgraden. Jag har blivit noggrannare med att bara ändra en svårighet i taget. T.ex. igår så ville jag öka avståndet mellan Blaze's targets, men jag ville ännu hellre ge honom lite mer lina. Han kunde få lite mer lina, men inte så mycket som jag tänkt och missade därför flera targets i första spåret. Hade jag både ökat avstånden och gett mer lina så hade jag inte vetat vad det var som gjorde det för svårt och hade behövt ett till spår för att reda ut det. I lite mer än en månad har jag fokuserat extra på Blaze och hans hundmöten och har då överraskande nog fått resultat. Eftersom Blaze kan möta hundar utan "större problem" (han blir spänd och är det väldigt nära kan man mata honom förbi) så är det lätt att bli lat istället för att jobba med det ordentligt.
Det första jag gjorde var att tänka på vart vi har de flesta mötena där han känner sig otrygg. Det är på vägen till och från jobbet, en vältrafikerad gångväg med många hundar och jag är oftast trött och vill hem eller skyndar mig till jobbet. En del av lösningen är mycket enkel och kräver ingen extra energi från min sida. Det går en parallellgata som det går mycket färre hundar på som vi kan ta istället. Det som kräver lite mer energi är att verkligen gå undan och ge honom det avstånd han behöver, men det är lätt att motivera sig själv när man ser resultatet. Vi använder mycket BAT 2.0 - tänk när vi tränar. Är ni intresserad av hundmöten och reaktivitet kan jag varmt rekommendera att läsa på om BAT. Jag tycker det är mycket lättare att hamna över den gräns där hunden känner sig trygg när man använder sig av ombetigning. Mina hundar kan äta sig igenom situationer även om de är stressade och jag tycker att det kan maskera hur de egentligen känner. Det är en perfekt egenskap när det råkar dyka upp en hund precis runt hörnet och det finns inget dike eller väg att gå ut i, men det för oss inte framåt i träningen när det blir på så korta avstånd. Det som gör störst skillnad och som vi gör nu flera gånger i veckan, det är att vi går ut på öppna ytor (t.ex. parken här i närheten eller ängarna kring Sidsjön) i ett 5 meter långt koppel. Blaze får bestämma vägen och gå runt och nosa, gräva och titta sig omkring så mycket han vill. Jag bara följer efter. Jag ser till att vi är så långt bort från andra hundar som kan dyka upp som han behöver. Blaze brukar då titta lite snabbt mot hundarna och gå vidare med sitt eller stanna upp och nosa lite mot dem innan han rör sig bortåt. Skulle han bli spänd så betyder det att vi är för nära och jag bryter honom då genom att säga "Blaze" och visa med mitt kroppsspråk att vi kan röra oss därifrån. Det viktiga är att inte spänna i kopplet och att lära sig att bromsa mjukt om det skulle behövas. Det jag tyckte var svårast i början var att Blaze hade så bråttom till allt. Han börjar koppla ihop dessa promenader med att avslappning och blir bättre och bättre på att varva ner. Det har även medfört att jag märkt att han klarar av hundmöten mycket bättre när vi går sakta. Jag är en person som gillar att gå fort, A till B, mina hundar får gärna stanna och nosa men fort ska det gå däremellan. Både för mina knän, Tigers ledhälsa och för Blaze hundmöten är det alltså bättre att ta det lugnt och det är något vi gör varje promenad nu *duktig matte*. Det som är så fantastiskt med Blaze är att jag får se resultat så himla snabbt. Redan efter en vecka och bättre och bättre blir det. Det är väldigt förstärkande för mig och håller mig definitivt motiverad till fortsatt träning. Han har verkligen briljerat och vissa promenader har vi mött över 20 hundar. Eftersom de inte är statister och vi tränar i "verkliga livet" så kan det dyka upp hundar titt som tätt på mer eller mindre lämpliga avstånd. Men Blaze har klarat sig riktigt bra och klarat flera svåra hundar på nära avstånd. Han tittar på dem, väljer att röra sig bort från dem och ställer sig och nosar någonstans eller går vidare om ytan tillåter. Ja det märks att sommaren är påväg. Solen är uppe väldigt sent och snön har smält på ängarna så nu är spårsäsongen igång ordentligt. Resultatet är fräknar på näsan och nöjda hundar.
Jag går som jag nämnt tidigare, en spårkurs som observatör. Jag har bestämt mig för att följa kursplanen steg för steg med båda hundarna och se hur det går. Metoden går lite förenklat ut på att bygga värde för små skumgummi-targets i spåret som sedan tillsammans med föremål fungerar som förstärkare under spårandet. Nu i början är spåren väldigt korta, targetsarna med bara 2-3 steg mellan sig och ingen liggtid. På targetsarna finns det korv. Jag har provat att ha näring i spåren tidigare och jag vet inte vad den stora skillnaden mellan att ha korv i stegen och ha korv på en target är, men det har gjort stor skillnad för Tiger och hans noggrannhet. Det här kommer säkerligen lägga en bra grund även för Blaze. Idag gick det inte så himla bra när vi spårade, men jag lärde mig i alla fall en del om hur jag ska göra och inte göra. De här spåren var hundarnas 5:e och 6:e spår med denna metod. Spåren innehöll ca 30 targets och ett start- och slut-föremål. Blaze fick börja med 2 steg mellan förutom de sista 10 som hade 3 steg mellan sig, andra spåret fick han bara 1 steg mellan de 5 första targetsarna och därefter 2 steg. Han har inte riktigt fått till den teknik jag önskar och hamnar alldeles för ofta precis vid sidan av targeten istället för att driva rakt på, det var därför jag gjorde det enklare vid dagens andra spår. Idag tror jag det hade mycket med att göra att jag spårade alldeles för sent på dagen och det var för torrt för att få till den tekniken när han är såpass ny på detta. Note to self: spåra tidigt eller sent nu när det bara finns torra ängar med gammalt gräs att tillgå. Tiger har avancerat snabbt på detta och det har känts som att han förstått metoden och borde kunna öka svårighetsgraden. Hans första spår för dagen var 5 första med 2 steg mellan och därefter 3 steg och sedan ett med bara 3 steg mellan targetsarna. Jag har inte uppfattat honom som linkänslig (som Blaze kan vara) och han har verkat tuffa på rätt så bra. Han var riktigt svår att hålla idag, drev på rakt och fint (handskar är nu ett måste), jag la därför ett lite svårare spår med 3 steg mellan andra omgången. För att utvärdera om Tiger verkligen förstått så bestämde jag mig för att blunda och bara följa andra spåret, på så sätt vet jag om han kan spåra med den teknik jag vill eller om det är jag som styr honom. Första metrarna kändes bra, jag kände att han var i spåret och höll bra kurs, men han började därefter att kasta. Såpass att jag öppnade ögonen för att veta när jag skulle stoppa honom och låta honom söka sig in igen. Jag tyckte inte vi fick flyt igen och han kändes splittrad. Vi går helt enkelt tillbaka till 2 steg mellan och provar under fuktigare förhållanden (som inte kräver att hunden arbetar lika brett) med att blunda på den nivån. Det ska bli spännande att se hur det blir. Sen måste jag avsluta med att berätta att Tiger fyllt 4 år den 15:e april. Tänk så fort tiden går! Här hemma är det fullt upp med materialet från våra online-kurser. Jag är väldigt nöjd med båda kurserna från Fenzi Dog Sport Academy (FDSA). I den ena, Bridging the Gap kom det en ny lektion varje dag först dagarna och därefter varannan dag. Eftersom jag har en observatörsplats är det extra viktigt att gå igenom allas filmer, feedback och forumen. Det blir väldigt mycket att hinna med, men är roligt och intressant. Hittills har det handlat om att låta hunden ta initiativ till att jobba och att ha en tydlig struktur i hur man bygger engagemang hos hunden och hur man ska tänka kring träning på nya platser. Nu är mina hundar vana att få acklimatisera sig i nya miljöer och sen själva visa att det vill jobba, så de allra första övningarna kändes lite väl basic. Däremot måste vi generalisera mer och jag har definitivt fått hjälp med hur jag ska gå tillväga i mer krävande miljöer för att få ännu bättre fokus och mer glädje. Något som man ska vara uppmärksam på i båda kurserna från FDSA är att de är amerikanska och att vad som är tillåtet där kanske inte är det här. I många av deras kurser kan jag se att de använder tricks för att förstärka hunden mellan momenten (slalom, snurrar etc), handen får hållas på magen vid fotgående och deras spårtävlingar är väldigt olika bruksspåren och det skiljer även en del ifrån IPO-spåren. Spårkursen är väldigt intressant. Det är uteslutande ängsspår som gäller så innan vi sätter igång måste jag köpa spårflaggor. Lektion 1 är avklarad och det är att hitta spårmarker att vara på. Jag har lärt mig väldigt mycket om hur olika gräslängder, fuktighet etc påverkar doften och vad som är bäst att börja med. Metoden som lärs ut skiljer sig en hel del från de metoder jag läst om förut. Det är näring initialt i spåren men godbitarna läggs på små platta gröna/bruna targets. Jag tror det här är en metod som verkligen kommer passa Tiger och få honom noggrann på ett helt annat sätt. Tror det hjälper att han har targets för att förstärka när han gör rätt, för han är så himla fin efter föremål och en bra bit fram men sen tar drivet över och det blir mycket spring och lite nosa. Inför spårandet vill jag gärna kunna filma den här träningen ordentligt och många på kursen har ett fäste kring deras bröstkorg eller deras huvud till en Go Pro - kamera. Det finns att beställa liknande selar till sin smart phone men det vore roligt om det fanns att köpa i en butik här så man kunde prova. Han hittat för kamera på Clas Ohlson men inte för smart phone så tips mottages tacksamt! Blaze och jag fortsätter i Fanny Gott's, Advanced Obedience Class och det känns verkligen som att Blaze börjar få en bra grund i lydnaden. Nu ska vi bara fortsätta öka kriterierna och våga sätta ihop lite fler moment så kan vi köra igång på riktigt. Just nu är det apportering som gäller och vi har lite pet kvar, men Blaze gillar att hålla i apportbocken och har bra driv in och ut. Där vi ska lägga krut nu är att sätta sig fot både med och utan föremål. Blaze fuskar gärna och hamnar lite snett, han söker liksom inte tillräckligt djupt. Jag belönar bakom då och då och det känns mest som att han är lat och försöker slippa, inte som att han inte förstår. För om jag inte belönar de snea sättandena och inte fegar och går tillbaka till att belöna bakom så skärper han snabbt till sig.
|
En blogg om hundnörderi på hög nivå!
Archives
May 2018
|